HD 2024/53: Upphovsrättsorganisation ansågs inte ha saklegitimation att driva ärende gällande intrång i vidaresändningsrätt
Illustrasjon: Colourbox.com
I ett av sina sällsynta upphovsrättsliga avgöranden har högsta domstolen i Finland slutit sig till att upphovsrättsorganisationen Kopiosto, som på basis av avtalslicens företräder upphovsrättsinnehavarna på området för vidaresändning av televisionsutsändningar som avses i 25 h § i upphovsrättslagen, inte har saklegitimation att i sitt eget namn driva ett civilrättsligt intrångsmål mot en part, i detta fall Telia, som inte skaffat licens för vidaresändning.
Domstolen menade att upphovsrättsorganisationen nog på basis av sin avtalslicensstatus och de fullmakter som den samlat in av rättsinnehavarna har rätt att licensiera vidaresändning av televisionsutsändningar och att driva mål som gäller indrivning av fordringar men ansåg att det skulle innebära en inskränkning i upphovsmannens rättigheter ifall upphovsrättsorganisationen i sitt eget namn skulle kunna driva ett civilrättsligt mål och där kräva sådant vederlag eller skadeståndsersättning som avses i upphovsrättslagens 57 §.
Domen var inte enhällig, utan domarrösterna föll med 3 mot 2. I sin avvikande åsikt framför Alice Guimaraes-Purokoski (med bifall av Kirsti Uusitalo) att man i förarbetena till upphovsrättslagen har betonat att avtalslicens är en sådan lagstiftningslösning om rättighetsförvaltning som tillåts i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (informationssamhällsdirektivet). Domstolen har dessutom tolkat artikel 4 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG om säkerställande av skyddet av immateriella rättigheter (enforcement-direktivet) mot bakgrund av skäl 18 i direktivet så, att en avtalslicensorganisation ska beviljas rätt att i eget namn begära att varumärkesinnehavarnas rättigheter skyddas mot intrång, om organisationen enligt nationell rätt anses ha ett direkt intresse av att försvara dessa rättigheter och enligt nationell rätt är behörig att föra talan inför domstol i detta syfte. Unionsrätten reglerar inte villkoren för ett sådant direkt intresse (dom den 23 november 2023, Telia Finland, C-201/22, EU:C:2023:914, punkterna 30 och 48).
Guimaraes-Purokoski ansåg alltså att i en situation där Telia inte har skaffat avtalslicens av Kopiosto och där upphovsrättsinnehavarna till verken inte har fått ersättning för utnyttjandet av deras ensamrättigheter, har Kopiosto i egenskap av avtalslicensorganisation ett direkt intresse av att i domstol yrka på avgörande av den tvistiga frågan om Telias verksamhet är en upphovsrättsligt relevant vidaresändning av radio- och televisionsutsändningar. Samtidigt är det motiverat att anse att Kopiosto i egenskap av avtalslicensorganisation har ett direkt intresse av att yrka fastställelse av intrånget i upphovsrätten och även gottgörelse och skadestånd enligt upphovsrättslagen för intrång i ensamrätt för att försvara upphovsrättsinnehavarnas rättigheter.
Guimaeres-Purokoski ansåg alltså att det under dessa omständigheter inte kan ställas som villkor för förande av talan att det för avtalslicensorganisationens del uttryckligen föreskrivs om förande av talan i upphovsrättslagen. Inte heller domstolen har tolkat artikel 4 c i direktivet om säkerställande av immaterialrätt så, att en sådan talerätt uttryckligen ska beviljas genom en separat bestämmelse. Talerätten kan också grunda sig på allmänna processrättsliga regler, vilket EU-domstolen bekräftat i punkt 35-38 i domen Telia Finland. I finsk rätt finns det varken allmänna bestämmelser om talerätt i rättegångsbalken eller i bestämmelserna i den materiella lagen, och ett sådant krav har inte heller i avgörandepraxis ställts som villkor för upphovsrättsorganisationens talan om intrång (HD 1989:87). Att ställa ett krav på uttrycklig reglering som villkor för avtalslicensorganisationens talerätt innebär således ett krav som är mer långtgående än det tidigare rättsläget och som inte har någon grund i unionsrätten.
Guimaeres-Purokoski påtalade att de exempel på fullmakt från upphovsmännen som upphovsrättsorganisationen förevisat inkluderar rättegångsfullmakt. Dessutom styr lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt (1494/2016) upphovsrättsorganisationernas verksamhet, inklusive vad gäller förvaltning och fördelning av ersättningar samt tillsyn. Hon ansåg därmed att det inte fannsrisk för missbruk som är förknippad med utövandet av en rättegångsfullmakt. Hon ansåg också att det med tanke på antalet upphovsmän som upphovsrättsorganisationen representerar och med tanke på att den är en i upphovsrättslagen avsedd avtalslicensorganisation gällande den användning som var föremål för tvisten, har ett klart intresse av att kunna föra talan. I praktiken är det nämligen svårt eller omöjligt att nå alla relevanta rättsinnehavare då det gäller denna typ av verk.
HD-domen undergräver den kollektiva förvaltningen av upphovsrätt
Vad är då konsekvenserna av denna dom? För upphovsrättsorganisationerna är domen synnerligen problematisk och hotar undergräva den kollektiva förvaltningen av upphovsrätt. I praktiken är det svårt och i praktiken omöjligt för en kollektivförvaltningsorganisation att skrida till rättsliga åtgärder ifall förutsättningen är att de ska samla bakom ett käromål alla rättsinnehavarna till de berörda verken. Jag kan inte annat än instämma i Guimaeres-Purokoskis överväganden som utgår ifrån att upphovsrättsorganisationerna har ett klart intresse av att kunna driva käromål och att riskerna för missbruk av processmandat är försvinnande liten med tanke på att upphovsrättsorganisationerna är långt reglerade och har en på lag baserad skyldighet att fördela indrivna medel på ett rättvist och transparent sätt till rättsinnehavarna inklusive, då det alltså gäller rättigheter som representeras på basen av en avtalslicenskonstruktion, även till sådana rättsinnehavare som inte givit upphovsrättsorganisationen fullmakt att företräda dem. Hur ska upphovsrättsorganisationerna kunna driva upphovsmännens rättigheter och kräva att användare skaffar tillstånd till användning av upphovsrättsligt skyddade verk om de inte har någon möjlighet att skrida till åtgärder vid intrång i upphovsrätt?
Upphovsrättsorganisationerna kan inte heller kräva att upphovsmännen överlåter sin ensamrätt till organisationen, vilket troligtvis skulle möjliggöra för organisationen att driva ärenden i sitt eget namn, eftersom detta i sin tur kan anses strida mot principerna i lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt. Bakgrunden till ifrågavarande lag utgår ifrån att upphovsrättsorganisationerna har en portvaktsroll vilket leder till att upphovsmännen är beroende av dem för att kunna nå ut till och kunna licensiera sina verk på marknaderna. Upphovsmännen är alltså i en utsatt ställning i förhållande till upphovsrättsorganisationerna. Att tvingas överlåta sin ensamrätt påverkar direkt upphovsmännens äganderättsliga ställning och möjligheter att i olika sammanhang disponera över sin rättighet.
Domen är ett prejudikat och måste följas i motsvarande fall. Att ändra rättsläget nu kräver alltså lagstiftningsåtgärder. Man får alltså hoppas på att undervisnings- och kulturministeriet snarast skrider till lagstiftningsåtgärder för att tillgodose upphovsrättsorganisationernas möjligheter att driva intrångsärenden å upphovsmännens vägnar. Ett sådant befullmäktigande kan säkerligen formuleras på olika sätt, och ifall man vill försäkra sig om att ett på lag baserat processmandat inte drivs i strid med upphovsmännens intressen kan man naturligtvis begränsa mandatet genom en specifik möjlighet för upphovsmän att förbjuda upphovsrättsorganisationen att i sitt eget namn driva intrångsärenden eller någon annan liknande lösning.
Fallet skjuter upp avgörandet i frågan om det är möjligt att i Finland licensiera sändning över kabelnät direkt av rättsinnehavarna.
Fallet berörde i utgångspunkten frågan om det i Finland är möjligt att licensiera rättigheterna till sändning över kabelnät direkt av rättsinnehavarna och om ett kabelbolag på basen av ett underleverantörsavtal med ett sändarföretag kan anses agera för sändarbolagets räkning i en teknisk roll eller om kabelbolagets verksamhet skall anses vara sådant att sändningen sker för kabelbolagets egen räkning och att ändamålet med underleverantrösavtalet enbart är att kringgå upphovsrättsavgifter.
I fallet är det också fråga om vilka rättigheter som sändarföretaget faktiskt har skaffat och om det finns rättigheter som det inte skaffat och där det skulle behövas en kompletterande lösning. Ett problem på marknaden har redan länge varit det att sändarföretaget skaffar väldigt omfattande licenser, till och med så omfattande att det klart överskrider sändarföretagets egna behov och eventuellt också de rättigheter upphovsmännen själva kan förfoga över. Samtidigt finns det en dubbelöverlåtelseproblematik i förhållande mellan de rätter som överlåts till audiovisuella producenter och de rättigheter som överlåts till kollektivförvaltningsorganisationerna.
Tyvärr innebär HD-domen att den egentliga rättsfrågan inte kommer att behandlas eller att den åtminstone skjuts framåt på obestämd tid.
